Om rädslor och resiliens

Dimitri jobbar som doktorand i forskningsprojektet Studera starkt

Många rädslor stiger till ytan i dessa speciella tider. Det kan gälla pandemins hälsoeffekter, den ekonomiska recessionen eller de praktiska utmaningarna i vardagen. Vi påverkas alla starkt av det oförutsägbara och obekanta. Men är det skeendena i sig som utgör det mest kännbara hotet? Sätter inte rädslan för det som sker, eller kan ske, den största prägeln?

”Våra rädslor kan skärma av en del av vår uppmärksamhet”

Hur vi förhåller oss till våra rädslor, både för framtida skeenden och för spöken från det förflutna, är avgörande.

I mitt barndomshem upplevde jag mycket rädsla och fick vara på min vakt konstant på grund av en brist på förutsägbarhet. De kämpiga episoderna innehöll bl.a. missbruk och psykiskt våld. Men jag insåg tidigt att detta varken var ”världens” eller mitt eget fel. Omständigheterna skulle inte berättiga att jag själv orsakade mig eller någon annan ytterligare smärta genom att rådda till mitt eget liv, resonerade jag. Upplevelserna erbjöd mig värdefulla utmaningar och en möjlighet till psykisk utveckling.

Ett sådant förhållningssätt kallas inom psykologin för positiv omvärdering (eng. positive reappraisal). Det handlar om att finna positiva sidor till en negativ situation. En personlig strategi jag använde i tonåren när allt kändes som kämpigast var att se allt som förgängligt. Varken otryggheten, ångesten, förtvivlan eller skammen kunde vara för evigt. Varje stund var sin egen, varje dag flyktig och unik. På det sättet blev alla stunder och alla känslor, även de positiva, också mera värdefulla.

”Vi är inte ödets offer innan vi väljer att bli det.”

En av kärnorna i forskningen kring medveten närvaro (eng. mindfulness) handlar precis om att rikta sin uppmärksamhet mot nuet. Genom meditation och träning i medveten närvaro kan vi bli mera varse de otaliga nyanserna i vårt känsloliv. Därmed påverkas också våra tankar mindre av olika kognitiva snedvridningar som annars riskerar styra, färga och förvränga vårt förhållningssätt till vardagen. Rädslor som vi bär med oss på grund av tidigare erfarenheter eller framtida hot skärmar av en del av vår uppmärksamhet. Då begränsas också vårt synfält och våra handlingsmöjligheter. Ju räddare och argare vi är desto svårare blir det för oss att se det goda i vardagen. Det leder också till att vi lätt blir förtvivlade och handlingsförlamade vid minsta utmaning.

Den övergripande termen resiliens används inom psykologin för att beskriva en mera omfattande förmåga att hantera motgångar. Resiliens handlar om skyddande egenskaper och strategier då livet går snett. Forskning har visat att resiliens kan tränas upp. Varken talang eller exceptionella förmågor spelar någon större roll. Däremot är det centralt att utnyttja de egna färdigheterna på ett effektivt sätt.

För mig var det viktigt att inse redan som ung att de självdestruktiva modeller jag såg omkring mig inte på sikt kunde leda till något gott. Därför gjorde jag ett aktivt val att istället se självutveckling som ett mera spännande och utmanande alternativ än självdestruktivitet.

Valet att aktivt utforska självutvecklings väg, istället för att vältra sig i misär, må ha fötts ur ett tvång, men har likväl fungerat ganska bra. Det kan te sig omvänt. I den bästa av världar skulle min positiva utveckling ha varit en följd av mitt välmående, inte tvärtom. Men då ett sådant alternativ inte fanns blev jag tvungen att vända på steken.

”Det katastrofala slutet vi målar upp i våra tankar ligger alltid i framtiden.”

Det finns många verktyg att ta till på vägen till psykiskt välbefinnande. Ett är att bli kvitt föreställningen om att vi blivit felbehandlade av ödet. Vi är inte ödets offer innan vi väljer att bli det.

Vi kan givetvis inte påverka vad som händer oss nu eller i framtiden. Men vi kan absolut styra och träna förhållningssättet till vårt eget liv.

Resiliensforskningen pekar på att det egna förhållningssättet till en svår situation är avgörande. Att gå igenom en traumatiserande upplevelse behöver inte automatiskt leda till förlamning eller en känsla av vanmakt. Hur vi erfar en händelse bestäms inte av det objektiva skeendet, utan av den psykologiska utvärderingen vi gör av det skedda i efterskott.

Att vara rädd och uppleva allt i sin omgivning som ett hot gör att vår handlingsrepertoar smalnar. Ett kroniskt försvarsläge blir i längden skadligt för hela kroppen. Känner vi oss konstant arga, bittra eller rädda är det värt att stanna upp och försöka omvärdera det som känns hotande. På det sättet håller vi dörren öppen för flera möjligheter och mera handlingsmodeller än om vi förblir i samma kampläge både när motgångarna faktiskt kommer och i perioderna där emellan.

Resiliens handlar delvis om att söka stöd utanför den egna situationen. Det var vad jag själv gjorde. Människor och miljöer, intryck och tidsfördriv som inte hörde till hemmet blev min tillflykt. Jag skapade en identitet och karriär som musiker, och nosade på både medie- och teatervärlden innan jag hittade mitt nuvarande kall. När jag skrev in mig vid Helsingfors universitet fann jag min nuvarande passion. Idag är jag glad över att få forska i positiv psykologi och psykiskt välbefinnande vid Folkhälsans forskningscentrum.

Många av våra rädslor är allmänmänskliga. Vi har alla tidvis upplevt att vi inte räcker till, att vi inte blir sedda och accepterade för vem vi är, eller att vi är lite mindre glänsande inuti än vad ytan låter påskina. Jag själv har varit oerhört rädd för att bli avslöjad som oduglig och ointelligent. I dessa dagar känner sig säkert var och en osäker på vart corona-historien tar oss. Men kanske just här ligger en positiv glimt: idén om det katastrofala slutet som vi målar upp i våra tankar ligger alltid i framtiden. Nuet finns bara här, och vi likaså. Vad hittar du som känns positivt just nu?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *